Småvägar på Herrhagen

När jag var liten pojke hade jag ett ganska stort antal Dinky-Toys leksaksbilar. De var ju faktiskt små modeller av riktiga bilar och idag finns samlare som betalar en förmögenhet för en del typer. Fast de jag hade är som man säger avskrivna idag, inte för att jag hade sönder dem, tvärtom var jag väldigt försiktig med mina, men de fick rulla åtskilliga mil på golv och gårdar.   

   Först lekte jag inomhus, jag flyttade ihop mattorna så att det bara golvet däremellan bildade ett gatunät, jag placerade ut små vägmärken och påbörjade sedan en livlig trafik med ett stort antal person-, lastbilar och bussar. De här bilarna kördes i min fantasi av ett antal olika personer med olika levnadsöden, dvs. deras levnad bestod  i huvudsak i att köra bil. Någon gång bjöds kamrater in att delta i leken, men de körde alldeles för fort och tog ingen notis om trafikreglerna och uppsatta vägmärken, så jag behöll fortsättningsvis den här leken för mig själv.

   I en av pappas lådor fann jag en bit av ett slags gulaktig modellera fast med sand i som man kunde skära av bitar med en morakniv och ha som last på flakbilarna. Den var omsluten av glansigt papper och visade sig senare vara en bit av pappas dynamit, han var bergsprängare. Han sa till mig att jag skulle inte leka med den för länge, för då kunde jag få ont i huvudet.

   På vår gård till Olovsgatan 3 fanns ett tjockt lager gårdsgrus. Om man skrapade undan det med handen kunde man också skapa ett vägnät, fast den omgivande terrängen såg ju inte så verklig ut, gigantiska stenblock, och den underliggande jorden var så hårt packad att den inte gick att bearbeta med så små grävmaskiner.

   Trottoaren på utsidan huset var inte asfalterad och gruset på den var lättare att handskas med. Här tillbringade jag åtskillig tid med min lek, jag byggde vägar, backar och broar fram till olika orter, Kil, Deje, Hagfors.  

   Så en dag kom en arbetare iklädd grova skor  marscherande på väg från KMW:s gjuteri nere i backen vid järnvägsviadukten mitt i min värsta rusningstrafik. Jag blev varse den annalkande faran och rafsade snabbt åt mig utsatta delar av fordonsparken. Han kom närmare och närmare, tramp, tramp, tramp, inte kunde han göra en liten sväng förbi inte, utan rakt över min lekplats bara. Han trampade förbi och jag tittade ner. Han hade med sin framfart ödelagt hela Forshaga, bron till Skived och omintetgjort en hel timmes framgångsrikt schaktningsarbete. Tänk vad jag tyckte han var dum den där karlen, och det var första gången som min tilltro till de vuxna allvarligt rubbades. Jag flyttade vidare verksamhet tillbaka in på gården.

   De små bilarnas hjul kärvade efter kontakt med grus och sand och jag kom på att man kunde smörja hjulaxlarna med smör, det fungerade utmärkt, även om det luktade lite mysko efter ett tag. Jag fick allteftersom flera bilar och hade till slut ett sjuttiotal, tyvärr gav min mor bort dem när jag var i tjugoårsåldern och jag har idag bara en enda kvar.

   När det var snö ute, den där sortens kramsnö som det är runt nollan, så gick jag med små, små steg runt i trädgården och skapade även på så sätt ett vägnät med olika orter i skilda ändar av trädgården. Sedan gick jag med lika små steg runt och körde på så sätt i fantasin runt till de olika platserna. Andra inbjudna deltagare gick i rask takt runt i gångarna och förstod inte alls att det fina i kråksången var att gå sakta, sakta, därför fick även detta bli en utpräglad ensamlek.

   Det blev tyvärr slut på den här leken som jag hade så mycket nöje av eftersom vår hyresvärdinna fru Johansson var rädd om gräsmattan. Detta tyckte min hetlevrade mor var mycket småaktigt och uttalade att hon minsann kunde skaffa ett hus med trädgård hon också.

   Så fick man en egen cykel, och i min drömvärld var den förstås en bil den också. Jag hade fått en liten bok: Teknikens Världs Bilnyckel 1959 med bilder på all världens bilar, och ur den valde jag varje dag vilken bil jag skulle ha, engelska bilar stod högt i kurs, det kunde vara en Austin Cambridge ena dan och en Ford Zodiac eller Aston-Martin nästa dag. Tillsammans med kamrater gjordes lite mer vidsträckta utflykter, vi cyklade ner till Philipsons på Pumpgatan, där fanns en rund gräsplätt med blommor mitt på asfaltplanen vilken vi cyklade runt, runt i timmar, egendomligt nog tolererades denna framfart mellan glänsande nya Mercedes-Benz-bilar. 

   Vi cyklade över Gubbholmsbron och köpte Coca-Cola i ”De dödas kiosk”, belägen vid kanten av älven. Vi gjorde en expedition längst ut på Gubbholmen, där vi grävde ner en tom honungsburk i vilken vi lagt gamla kastanjer, hemliga papperslappar och ett antal andra ovärderliga föremål. Vi var där åtskilliga gånger och grävde åter upp den. Jag var där nyligen och tittade, men sanddynerna har förändrats så att man inte längre kan finna platsen, så alltså ligger fortfarande en skatt begravd längst ute på Gubbholmen, såvida inte någon av de andra tre har….., nej, vill helst inte tro det, den finns säkert kvar. 

   Jag läste Wahlströms ungdomsböcker, i en av dem rör sig Biggles på hemliga vägar i Östeuropa, och på cykelstigen längs älven bakom lokstallet vid Karlstad Östra i Haga byggde vi en järnridå bestående av ett rep som vi spände upp mellan träden. Så skulle en av oss komma cyklande och tvingas stanna vid ”gränskontrollen”. En gubbe på cykel kom