Som barn på Herrhagen

Jag hade ensam gått nästan ända till Werners speceriaffär och betraktade häpet den oändliga raden av hus längs Långgatan. Tänk vad stor världen var. En flicka kom ut från en gård och betraktade mig plutigt under lugg. ”Vad glor du på?” Hennes fråga fick mig att skakad springa hem omedelbart.

  Mitt liv började på BB i Karlstad den 3 januari 1951 har man berättat för mig. De första tio åren av mitt liv bodde jag med mina föräldrar på Olovsgatan 3 på Herrhagen i Karlstad. Huset vi bodde i var ett trevånings trähus byggt vid tiden för sekelskiftet. Det hade tre våningar med två lägenheter på varje våning utom på den tredje, där vi huserade ensamma. Ett ganska väl tilltaget trapphus med snirklande ledstänger ledde upp genom huset.

  I husets östra del fanns ett separat trapphus som ledde till köksingångar till de angränsande lägenheterna. Huset hade två balkonger på andra våningen. Mitt emot på andra sidan gatan fanns då fortfarande ett till det yttre identiskt hus, dock utan balkonger. In på vår gård kom man genom en tvådelad bastant grönmålad grind i smidesjärn, en smalare del för gångtrafik och en bredare del, vilken hölls på plats av en lång tung järnstång. Jag brukade förstås klättra på den här grinden och svänga på den, fram och tillbaka. Jag lyckades också, till slut, lyfta järnstången och öppna den andra grindhalvan. Jag orkade inte lyfta den tillbaka och flydde från platsen, efterräkningar uteblev emellertid.

   Ingångarna till huset fanns inne på gården, en något till vänster om mitten, den andra till höger i den tornliknande utbyggnaden för kökstrappan. Mittemellan dessa en källarläm i ganska sned vinkel genom vilken man kom ned i källarens dunkla och spännande vrår. Den var ommålad flera gånger, ändå hade färgen flagnat och om man åkte nedför den utan tillräckligt med kläder så fick man flisor.

   Gården var täckt med ett tjockt lager gårdsgrus, vilket omöjliggjorde framfart med trehjuling eller trampbil. Bakom och ovanför en låg stensättning fanns en smal blomrabatt och där bakom gräsmattan, komplett med berså på ena sidan och trädgårdsmöbler, äppelträd, hallonhäck och krusbärsbuske. I mitten ett solur. Längst inne i ena hörnet fanns det gamla uthuset, i vilket innan vattenklosettens tid utedasset hade varit beläget.

   I hörnet byggde så småningom hyresvärden Helmer Johansson ett garage, det vill säga omkring 1957, när de första bilarna skaffades av husets innevånare. Inne på gården vid kortsidan, som man var tvungen passera när man gick in på gården, fanns vid hörnet ett cykelställ och bakom den ett kastanjeträd, vilket varje höst täckte marken med enorma löv.

   En spännande sak som hände på gatan varje vecka var när sopbilen kom. Det hördes tydligt när sophämtarna drog ut soptunnorna från gården, de var placerade längst inne på gården och måste dras diagonalt över hela fastigheten och ut genom grinden till sopbilen på gatan. Där sköts de över flaket sittande halvrunda lämmarna undan, två man lyfte var tunna över flakkanten och tömde den, det var ett slitsamt arbete. Så småningom kom en ny typ av sopbil, som hade en hiss att ställa tunnan i, varefter den hissades upp, vändes uppochner och slogs emot kanten ett antal gånger. Detta hjälpmedel måste väsentligt ha förenklat arbetet, även om det nu dundrade än värre.

   Sopbilen måste ha gjort ett starkt intryck, mina första existensiella funderingar dök upp i samband med den, jag var nämligen fullt övertygad om att min ankomst till denna världen gått till på så vis att jag kommit med sopbilen: ”Jag gick först upp en trappa till tant Karin, men fortsatte sen en trappa till, och då kom jag till mamma och pappa.”, lär jag ha sagt. Numer är jag gammal och vis, och vet bestämt att jag kom till den här världen med storken och inte med sopbilen. Hur det blir med avfärden förefaller däremot lite mer osäkert.  

   Jag lekte oftast inomhus eller på husets innergård. Till slut vågade jag mig ut på gatan och såg några barn på andra sidan. Jag korsade gatan och blev genast tillfrågad av en pojke om vi skulle ha en brottningsmatch, varpå han kastade mig på näsan på den grusbelagda trottoaren. Jag retirerade snabbt tillbaka till egna jaktmarker, och det dröjde ett tag innan jag vågade mig ut igen. Pojken hette Peder Emanuelsson, vi blev allt vänner så småningom och han blev förresten till slut tränare för bandylaget Boltic.

   Inne på vår gård fanns mot öster ett spjälstaket. Man kunde krypa under det och uppför en liten slänt. Däruppe var landsbygd, oklippt gräs, jordkällare, vedbod och sågspån. Målningen på huset, vilket kallades ”Hôlken”, hade flagnat av och bräderna grånat. I huset bodde en argsint farbror som hette Axel. Han hade flera katter, gick klädd i blåblus och skällde högljutt efter bilar och människor. Där bodde också Bosse Karlsson med sin syster Gunnel och mamma. Han var lite äldre än mig, och vi var kamrater tills han flyttade till Hagfors. Gunnel hamnade i min klass i ettan och hon hade så vacker sångröst, hon fick sjunga på skolavslutningen 1958.

   När jag blivit lite större fick jag gå och köpa mjölk. Jag fick några mynt med vitt papper omkring att hålla i ena handen och en mjölkkanna av rostfritt stål i den andra. Så gick jag upp till Långgatan och till höger. Vid kvarterets slut låg Werners livs till vänster, det blev senare en fågelaffär eller nåt sånt där som hette Flamingo. Förbi Bergslagsgatan och så låg mjölkaffären på vänster sida. Man fick gå uppför en liten trappa för att komma in. Därinne fanns en disk i rostfritt med luckor över de stora mjölkflaskorna. Mjölken såldes i lösvikt, litermåtten fylldes på med en skopa och tömdes i min mjölkkanna. Så var det bara att kånka hem till mamma med mjölken.

Så småningom fick vi Ce-Kå livs nere på Herrhagsgatan i ett nybyggt hus. Det var en snabbköpsaffär som hade nymodigheten mjölk i Tetrapak, och mjölkkannan användes istället vid blåbärsplockning eller att ta med vatten i vid bilturer.

Text: Lars-Eric Sundin.

Tidigare publicerat i Nya Wermlandstidningen.