Hur kom det sig att man skaffade en SLK?

Som barn bodde jag och mina föräldrar under femtiotalet på Herrhagen i Karlstad. Det var i stora stycken en arbetarstadsdel och att äga en bil var inte alls alla givet. Vi pojkar i kvarteren var förstås bilintresserade. Vi cyklade runt i omgivningarna och styrde ofta kosan till Philipson Bil AB som var beläget några hundra meter från våra vanliga jaktmarker. På planen framför anläggningen cyklade vi runt, runt, det fanns en mindre rondell där och ett par vägvisare "Försäljningen" och "Reservdelslagret". I fantasin körde vi bil likadana som de som ofta stod parkerade på platsen, jag minns särskilt en grön Mercedes 300S Roadster som ofta stod där, kanske ägdes den av platschefen. Annars fanns det ofta enklare modeller, 180 och 190, någon gång en 220. Så sålde de och servade Mercedes lastbilar förstås, och Philipson hade även agentur för SAAB och DKW. Märkligt är att det tolererades att vi cyklade runt där mellan bilarna, ännu märkligare att ingen reagerade på att vi försåg oss av de flotta broschyrerna i försäljningslokalen. Varje år kom det nya, och jag hade till slut en omfattande samling. De var i flerfärgstryck och luktade gott.

Min mor tog körkort vid 50 års ålder 1959. Min begäran att hon därefter skulle köpa en Mercedes avfärdades med ett: "Du är så dum så! Det blev en ny Ford Anglia istället, ett nog så stort åtagande för en fabriksarbeterska. Min far var från Norrland, bergsprängarbas, född 1901. Hans förhållande till bilar var nog att de ännu inte uppfunnits.

När jag fyllt sexton tog jag motorcykelkörkort och mitt motorcyklande fortsatte sedan med tung cykel, fortsätter fortfarande faktiskt vid behov. Men bilarna då? Jo, det blev bilkörkort också. Fast kruxet var att som riktig skinnknutte skulle man inte ha någon bil enligt de äldre fundamentalisterna. Det var väl en ekonomisk fråga också, man prioriterade förstås MC:n. Till slut, i vågorna efter ett ökande allmänt välstånd, kunde det accepteras att man ägde en "vinterbil", under förutsättning att den utgjordes av ett anskrämligt vrak som ändå inte skulle klara besiktningen till våren.

Med familjebildning och därmed sammanhängande transportbehov gav man de renläriga principerna fan och skaffade efterhand bättre bilar. Klimax möjligen nåddes med en BMW 728, köpt i Tyskland 2002, har den fortfarande. Då fick man också skaffa någon slängbil, sonens avlagda SAAB till exempel, så småningom ersatt med en Mercedes C180. Så blev vår dotter arton. Jag tänkte spana reda på någon fräsig bil till henne. Jag kollade efter något tvåsitsigt, cab skulle det vara, MG till exempel. Av en slump fann jag SLK, fanns att få till någotsånär vettigt pris. Nu var emellertid dotter Josefine lite sen med att ta körkort.

Jamen, då köper jag väl en SLK till mig själv istället, Josefine fick ingen. Så nu sitter man här med näsan mitt i ansiktet. Vi, jag och hustru Helena, är nu inne på SLK nr 2. Vi kör en del långa resor, Österrike, Rivieran och allt omkring. Den har i stora stycken ersatt motorcykeln som långfärdsfordon.  2024 körde vi till Gibraltar, i år blir det lika långt åt andra hållet, till Kirkenes.

Hoppas denna historia har glatt någon, eller möjligen inspirerat. Vi kanske ses i Kirkenes!