Julbuller

Sinnebilden av julen för mig är julevangelium enligt Walt Disney: Sång ur Lady och Lufsen. Detta avnjutes bäst i nordvästra soffhörnet med ett glas julmust i vänster hand och en tjock skiva julskinka i höger.

Mitt första påtagliga minne av julen som anledning att önska sig något att få är sedan cirka 1957. Vi gick ner till stan för att se på julskyltningen och gå runt i affärer, det var höga snödrivor, lastbilar med rasslande snökättingar och mycket folk och ljus. Jag gick med pappa till Idrottsmagasinet och valde ut ett elektriskt lok till min leksaksjärnväg av fabrikat Fleischmann. Loket var ett elektriskt växellok, i motsats till mina kamraters omoderna ånglok. Det kostade 41:- kronor, en stor summa pengar på den tiden. Jag fick gå ut på gatan utanför och vänta så att jag inte skulle se när han köpte det eftersom det var en överraskning.

Jag önskade mig ofta leksaksbilar eller modelljärnvägsprylar, senare plastmodeller eller böcker. Mina mostrar hade en barnekiperingsaffär i Skoghall, från det hållet kom mjuka paket i stor mängd. Pengar i ett kuvert var heller ingen dålig julklapp.

Mitt förhållande till jultomten präglades av misstänksamhet sedan den gången han tappade paket och nästan välte granen och fick ledas ut. Han var väl gammal och trött av all julruschen, stackarn, eller yr efter flygturen i släden.

Hemma skiftade gardiner och dukar färg och övergick i rött, likaså min fars näsa sedan han börjat avsmaka julspriten några dagar i förväg. Små tomtar smög fram i hörnen och stearinljusen kom upp i sina stakar. Räven började raska allt oftare i radion. Så fick vi in en julgran, vilken varje år bedömdes av min mor som endera för liten, för smal, för gles, för stor nedtill eller för torr. Fars färgrika språk hördes vida när han brottades med en bångstyrig julgransfot. Granen kläddes med flaggor, elljus, spira i toppen och gröna, röda eller ofärgade glaskulor. Jag speglade mig i dem när jag var liten och kommenterade:

- Nu ä ja grön…å nu ä ja rö….å nu ä ja kall. Det sistnämnda anspelade på min spegelbild i den ofärgade kulan.

Min mor var duktig på att laga mat, något hon gärna gjorde i större sammanhang. Ett rikhaltigt julbord med gäster var länge en stående programpunkt under våra jular. Något vin dracks inte på det plebejiska Herrhagen utan det var snaps och julöl som gällde. Julskinkan var enligt min mor för torr, för salt eller med för mycket, alternativt för lite fett. En lämplig förbannelse över affären där hon köpt den uttalades.

Det var inte alltid som våra jular var så väldigt fridfulla. Mina föräldrar arbetade båda två och under den långa julledigheten blev det för stor täthet av uppdämda aggressioner och julbrännvin i den lilla lägenheten. Bergsprängarbasen från Norrland försökte hävda sig i långa verbala uppgörelser med den rappkäftade fabriksarbeterskan från Deje och avgick sällan med segern. Deras arkiv över ouppgjorda oförrätter sträckte sig ett årtionde tillbaka i tiden. Ibland kom hans bullriga arbetskamrater på besök på juldagen. Präglade av många års tungt slit utomhus föreföll deras valkiga händer felplacerade inomhus, glas och smärre inredningsdetaljer gick sönder spontant.

Man var tvungen att vara hemma, det gick inte för sig att gå oinbjuden till andra förrän möjligen framåt annandagen. När vi efter 1961 bodde på Lamberget i ett större eget hus kunde man lättare fly undan eller helt enkelt gå ut.

Far blev pensionär 1966 och hans kamrater slutade en efter en att bullra, till slut satt han mest och skålade med sig själv och muttrade över revolutionen som aldrig hade blivit av.

Jag tillhörde sedermera Karlstads motorcykelklubb. I klubbhuset vid Råtorp hade vi traditionsenligt julfest på juldagen. Mat skulle fixas, de sista inköpen gjordes på julaftonen. Efteråt hamnade vi hemma hos mig på Lamberget, och under några år var det tradition med samling där på kvällen. Min mors matlagningskonst fick en renässans. Inte var kalasen mindre bullriga än förr, men de gladde min mor mer. Hon trivdes när det var mycket folk vid bordet i det stora köket. En högljudd kamrat blev favorit eftersom min lomhörde far kunde höra vad han sa. Mullvaden, som han kallades, fick mottaga fars högsta hedersbetygelse: Han fick följa med in på toaletten och smaka ur kvartingen som gömts där i hemlighet som alla visste om. Vid bordet reciterades stycken ur dialogerna i Kalle Anka-filmerna, den vansinniga fågeln imiterades och julsången sjöngs:

- Jag fångade en räv en dag, men räven slank  ur näven, fast lika glad är jag för det, men gladast är nog räven.

Även detta glada buller avtog så småningom. Innan jag sent omsider fick familj var det bara mor och jag vid det lilla bordet i hennes lägenhet på Lamberget. Sedan blev det radhus, barn och knähögt med julklappar.